Massimo Ciaravolo

Affiliering (affiliation): Ca' Foscari University of Venice, ITA

Abstract:

Michail Bachtin hävdar att romanförfattaren skapar konst när hens stilistiska prägel och röst blir till genom mötet och samspelet med flera andra röster, ofta tagna ur det offentliga rummet, kollektivet och staden. Enligt Bachtin kan vi dessutom urskilja en ”skrattets historia” i romangenrens utveckling. Med dess folkliga rötter i karnevaltraditionen, utspelar sig romanen på gator och torg, och skapar ett alternativt socialt rum, som kan omkullkasta givna ordningar och hierarkier av alla slag. Vad gäller Bergmans romanform, definieras den som ”det mångstämmiga rummet” av Elisabeth Hästbacka (1990).

Genom att följa dessa spår, skulle jag vilja granska hur komiska, groteska och fantastiska effekter utlöses i Bergmans roman Markurells i Wadköping i synnerhet vid kollektiva, flerstämmiga scener där hela småstaden deltar och utgör det mottagande medvetandet.

Markurells i Wadköping är historien om en plebejisk uppkomling som den respektabla småstaden föraktar och avskyr, men samtidigt behöver. Ur dubbelmoralen och hyckleriet uppstår humorn. Man kan nämna flera exempel på det: den nio månader gamla Johan Markurell, huvudpersonens ende son, spelar Jesusbarnet på Jesu Krubbas föreställning 1895, då han plötsligt river Jungfru Marias klänning, och dricker mjölk ur den vackra och redan skandalomsusade Fru de Lorches bröst, så att ny skandal uppstår i den högborgerliga societeten; arton år senare, den 6 juni 1913, mutar uppkomlingen Markurell studentexamenskommissionen öppet och brutalt genom att bjuda lärarna på en magnifik middag när sonen Johan riskerar att kuggas p g a skrala kunskaper; senare samma dag ska studentexamensresultaten tillkännages med hjälp av den stora Barfotha-almen på skolgården – likt Zeus heliga ek, vars sus tolkades av oraklet i Dodona, klättrar en skara skolpojkar upp i trädkronan för att inför hela stadens befolkning sedan tolka de tecken som kan urskiljas bakom skolbyggnadens fönster.

När humorn är storstilad innehåller den också en tragisk dimension. Humorn står i pessimismens tecken hos Bergman, som är ambivalent gentemot den till synes solida, borgerliga världen från tiden före Första världskriget som han kommer ifrån och skildrar. Wadköping är skådeplats för en individualiserad comédie humaine, men också en historisk-ekonomisk värld, vilken stadens kronikör, berättaren, kan teckna utförligt. Författaren känner både sympati för och närhet till denna värld, men samtidigt håller han den på kritiskt avstånd, och upplever behov av ta avsked från den. Flerstämmigheten i Bergmans roman bygger också på en sådan inre motsättning.

Med mitt bidrag skulle jag vilja hylla Hjalmar Bergman som en uttolkare av livets disharmonier och tillkortakommanden, men också som en författare som i skrattet trots allt fann en form av kärlek till livet, vilket lever kvar i hans stora romankonst.

Om (about):

Massimo Ciaravolo är lektor i skandinaviska språk och litteratur vid universitetet Ca’ Foscari i Venedig och översättare. Han har skrivit på svenska om Hjalmar Söderberg och de finlandssvenska dagdrivarna (1994; 2000), dessutom artiklar om storstads- och modernitetsupplevelsen hos flera skandinaviska författare under förra sekelskiftet, och om August Strindberg.

Han har också skrivit om relaterade ämnen som flanör- och luffargestalten i litteratur, självbiografi, svensk arbetarlitteratur, svensk litteratur om Förintelse, litteratur och migration och postmigration. Han har bl.a. medredigerat Forms of Autobiographical Narrations in Scandinavian Literature (2015), samt redigerat Strindberg across Borders (2016) och Storia delle letterature scandinave (2019). Hans senaste bok på italienska, Libertà – gabbie – vie d’uscita (Frihet – burar – utvägar; 2022), samlar modernitetsstudier om Henrik Ibsen, Herman Bang, Strindberg, Sigbjørn Obstfelder och Sophus Claussen.