Alzbeta Jurkovicova

Affiliering (affiliation): Masaryk University, Faculty of Arts, Department of German, Scandinavian and Netherland Studies, Brno CZE

Abstract:

“Nå, nu skiter jag i blankversen, som Shakespeare sa”

Tage Danielssons norm- och genrebrytande paroditekniker

Tage Danielsson (1928–1985) är inte en konstnär som kan beskrivas med några få ord eller ett kort stycke ur ett uppslagsverk. Förutom att vara manusförfattare, filmregissör och den ena halvan av duon HasseåTage, var han en uppmärksam och kvick debattör, känd bland annat för sin samhällssatir, som, kanske lite paradoxalt, andades en humanistisk livssyn. Det är dock som begåvad och mångsidig författare och ordets och rimmets mästare, en kanske mindre känd sida, som detta föredrag fokuserar på. Syftet med bidraget är att åskådliggöra Tage Danielsson som medveten ordkonstnär och karakterisera hans författarskap utifrån de humorstrategier och paroditekniker som återkommer i alla hans verk.

De humorverktyg som Danielsson använder har sina grundpelare i spännande normbrott, avsiktliga och uppfinningsrika lån från andra (kon)texter och innefattar en oväntad blandning av språkstilar. I en stor del av sitt författarskap arbetar Danielsson subversivt med genremässiga, estetiska eller språkliga konventioner, och det humoristiska överraskningsmomentet bygger ofta på brott mot och rekonstruktion av konventionerna. Ett perfekt exempel på normbrott och mångstämmighet är karnevaltraditionen, som språk- och litteraturvetaren Michail Bachtin talar om. I karnevalens centrum blandas många olika röster och stilar, det allvarliga med det komiska och det höga med det låga. I Danielssons verk upptäcker vi gång på gång oväntade, lekfulla kombinationer som bryter mot regler eller lånar från andra konstnärliga, men också samhällsmässiga, sammanhang. Danielsson arbetar målmedvetet med sina inspirationskällor och rekontextualiserar dem för att uttrycka sina tankar. Även Linda Hutcheon hänvisar till Bachtin när hon kallar en sådan omformning av tidigare texter för parodi (i A Theory of Parody: The Teachings of Twentieth-century Art Forms, 1985). Hon betonar det differentiella men ömsesidiga beroendet mellan parodin och de parodierade texterna, vars två röster varken smälter samman eller upphäver varandra, utan arbetar tillsammans. Med de alluderade (eller imiterade) förlagorna menas inte bara enskilda texter, utan också olika stilarter eller genrer.

Detta konferensbidrag har sin utgångspunkt i poesisamlingen Tage Danielssons Samlade dikter 1967–1967 och undersöker hur de olika humor- och paroditeknikerna fungerar i de specifika perioder som Danielssons fiktiva diktarjag själv definierar. I sin diktning, som sträcker sig över endast åtta månader och indelas i hela elva perioder, leker Danielsson från början med konceptet av ett samlingsverk. I litteraturhistorisk anda genomför han denna kategorisering och anspelar på litteraturhistorikernas praktiker och tendenser. Han arbetar inte bara med läsarens förväntningar på diktningsperiodernas innehåll, utan också med de stämningar och upplevelser som vi förväntar oss. Danielssons känsla för den snabba och vridna poängen visar sig i oväntade kombinationer av storslagna dikter och vardagligt språk. Oskyldiga, lekfulla rim flätas samman med alluderingar på stora poeter, vilket belyser hur Danielsson arbetar med kontrast mellan ordens nyanser och värden. Det är i hans stora “hamletianska” dilemma om att rimma eller inte rimma, som vi finner alluderingar till stora klassiker och skalder, samtidigt som han förespråkar poetens rätt att “bara leka med ord”.

Eftersom humorstrategier byggda på konstant balans mellan subversion av konventioner och blandning av olika röster och kontexter återkommer i Danielssons skönlitterära författarskap, analyseras humorteknikerna vidare i två exempel ur Danielssons verk, nämligen Postilla: 52 profana predikningar och betraktelser (1965) och Grallimatik: struntpratets fysiologi och teknik (1966). Trots att det i det här fallet inte handlar om poesi, framgår det tydligt att vissa av Danielssons paroditekniker och författarstrategier fungerar systematiskt oavsett vilken genre det gäller. På det sättet kontextualiseras och systematiseras de ovannämnda humorteknikerna, med fokus på lekfulla normbrott mot genre- och språkkonventioner i de predikande, respektive struntpratsteknikförklarande texterna.

Om (about):

Alzbeta Jurkovicova är doktorand i Germanska litteraturer vid Masarykuniversitetet i Brno, Tjeckien. I sin forskning sysslar hon med Tage Danielssons skönlitterära verk med fokus på intertextualitet, genrekonventioner och författarstrategier. Hon intresserar sig samtidigt för frågor rörande intermedialitet, vilket hon fick möjlighet att fördjupa sig i under sin forskningsvistelse våren 2021 vid Linnéuniversitetet i Växjö (Linnaeus University Centre for Intermedial and Multimodal Studies). Tidigare har hon bland annat skrivit om visuella metareferenser i Danielssons författarskap och deltar i en kommande antologi om HasseåTages filmproduktioner.