Johan Alfredsson

Affiliering (affiliation): Göteborgs universitet , SWE

Abstract:

Humor och språkmaskiner

Två strategier för att nå fram i poesiundervisningen

Detta paper utgår ifrån en grundläggande konflikt som präglar poesiundervisningen i allmänhet, och poesiundervisning inom ramen för lärarutbildning i synnerhet.  
Det handlar om en lång tradition av poesiundervisning som behandlat poesi som något svårt, och något allvarligt (se Wolf 1997, Xerri 2013, 2014, Alfredsson 2018) – och som något som det finns ett rätt sätt, och ett antal felaktiga sätt att förstå. Detta skapar en rädsla för poesi, som jag ofta träffat på bland inte bara mina studenter, utan också bland kollegor. 

När man talar om poesi på detta vis så är det min bedömning att man endast talar om en bråkdel av all poesi som skrivs, läses och lyssnas på – den som har en esoterisk tendens, och sätter sina höga konstnärliga ambitioner i centrum. Man förbiser all den poesi som utgår ifrån språkleken och från en mer direkt läsar, som dock även den kan ha aldrig så höga konstnärliga ambitioner: det handlar om sådant som musiktexter, barnpoesi, tillfällesdiktning, ordvitsar etc.
I poesiundervisning är en viktig beståndsdel önskan och förmågan att få något att hända i åhörarna, studenterna, läsarna, att väcka något till liv som därefter kan växa och frodas. Det är utifrån detta min bedömning, och min yrkesmässiga erfarenhet, att det är med poesi som kan kombinera det lättillgängliga och roliga med det eftertänksamma och konstnärligt ambitiösa som detta bäst åstadkoms: jag har i en tidigare artikel talat om detta som ”the basic duality of poetry” (Alfredsson 2018).  
I detta paper vill jag i förlängningen av resonemanget ovan beskriva ett kort undervisningsmoment (bestående av en föreläsning, och ett därpå följande seminarium) jag sedan några år genomför inom ramen för F-3-lärarutbildningen vid Göteborgs universitet. Momentet präglas, både gällande det material jag introducerar studenterna för och de övningar de får genomföra, av lättillgänglighet och humor, men syftar till eftertänksamhet och en fördjupad förståelse för det poetiska språkets funktion, och dess relevans i skolsammanhang.

Det hela åstadkoms dels med hjälp av myntandet av begreppet ”språkmaskin”, en metafor för poesiskrivande som jag ursprungligen hämtat från Gunnar Ekelöfs ”Perpetuum mobile”, men som sedan dess fått eget liv. Momentet har också efterhand försetts med helt andra modelltexter än Ekelöfs i ett samtida lågstadiesammanhang förvisso underhållande, men också något aparta, dikt. Numera använder jag exempel som talar direkt till studenterna, hämtade från såväl direkt barnlitterära sammanhang (Jujja & Thomas Wieslander samt  Emma & Lisen AdBåge) som mer högkulturella, om än tydligt humoristiska, sammanhang (Ulf Karl Olov Nilsson – U.K.O.N).

Effekten av detta undervisningsmoment är tydlig, studenterna tappar rädsla och respekt inför poesin, och hittar entusiasm inför, och mening i, att använda poesi i sin framtida undervisning. Denna effekt har därtill blivit alltmer tydlig ju mer mitt val av exempeltexter utformats utifrån en kombination av direkt lättillgänglighet och indirekt eftertänksamhet.
 

Om (about):

Docent i litteraturvetenskap och studierektor för ämneslärarutbildningen i svenska vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet.

Disputerade 2010 på en avhandling om Bengt Emil Johnsons poesi 1973-1982, och har sedan dess arbetat som universitetslektor, i huvudsak vid Göteborgs universitet. Forskningsmässigt har mitt huvudsakliga intresse kretsat kring poesi som kunskapsform, vilket resulterat i forskning om samtida nordisk poesi utifrån ett antal olika teoretiska perspektiv, om poesididaktiska frågor, samt om barnlitteratur, såväl barnlyrik som bilderböcker. Den allra senaste tiden har jag främst fokuserat på de formatmässiga likheterna mellan bilderbokstext och poesi, vilket bland annat resulterat i att jag varit gästredaktör för ett tema om poesi för barn och unga i Barnboken, samt i senaste årgången av Samlaren presenterat en teoretisk modell – benämnd den poetiska zonen – för att diskutera poetisk meningsproduktion i bilderböcker.